Tmp

From Categorism.com
Revision as of 17:26, 12 August 2021 by Xzenu (Talk | contribs)

Jump to: navigation, search

Swedish

Låt studenter som blir HBTQ-flyktingar få stanna på universitetet

Många HBTQ-personer, både unga och äldre, söker sig till universitetsstudier i städer som Stockholm och Göteborg. I många fall kommer vi från familjer och samhällen som strikt tillämpar en eller annan trång norm för hur människors sexualitet och könsidentitet ska se ut. För många av oss blir detta en klaustrofobisk miljö där det inte finns utrymme att utvecklas sexuellt, romantiskt eller identitetsmässigt. Väl på universitetet får vi äntligen chansen att vara oss själva. Att blomma ut, få utvecklas förhållandevis fritt. Att hitta våra egna vägar, både på egen hand och tillsammans med fritt valda likasinnade. Inom SFQ, Sveriges Förenade HBTQIA+-studenter, möter vi ständigt detta mönster. Många av oss har själva gjort denna resa. Vi kommer från alla delar av landet och från alla delar av världen. Varje resa är unik. Men också allmänmänsklig, med drag som är desamma oavsett om personen från början kommer från en by i Dalarna eller från en by på Borneo.

Många studenter hittar kärleken på universitetet. Ömsesidiga relationer uppstår. Människor börjar göra varandra lyckliga och bygga sina liv tillsammans. I allt som borde vara väsentligt är dessa relationer lika. Detta oavsett om inblandade parter är cis eller trans. Oavsett om det är män eller kvinnor eller båda delarna eller ickebinära. Och även oavsett om de har samma eller olika bakgrund och hudfärg och medborgarskap. I de flesta nära relationer förekommer det att inblandade parter har en eller flera former av intimt umgänge. Detta är enbart positivt - så länge som inblandade parter dels kan vara öppna med detta, och dels är justa och lyhörda båda mot sig själva och mot varandra. Detta oavsett om ens sexualitet är inriktad på samlag, sadomasochism, fetischism och/eller något annat. Öppenhet innebär inte att omgivningen behöver veta särskilt intima detaljer. Öppenhet innebär att man slipper riskera att bli outad eller utpressad. Öppenhet innebär även att man dels mycket lättare kan dels hitta rätt partner, och dels mycket lättare kan få den tillgång till stöd och goda råd som så gott som alla människor egentligen behöver i sina relationer. Genom att ge varandra kunskap och justa sociala normer kan vi förebygga och förhindra allt från könssjukdomar och olycksfall till övergrepp och oönskade graviditeter. Genom att leva tillsammans och kommunicera med varandra på justa villkor bygger och förbättrar vi efter hand de relationer vi lever i, och i förlängningen de samhällen vi lever i.

När en person har börjat bygga sitt nya liv så är det inte alltid möjligt att återvända till sitt gamla. Det kan finnas släktingar, grannar eller lokala makthavare som avskyr sexuella minoriteter, eller som helt enkelt avskyr alla sexuella relationer vilka inte på förhand har blivit välsignade av släkten och den lokala religiösa församlingen. Från att hatet ligger och puttrar under ytan kan en enda person eller ett enda gäng få det att blossa upp till regelrätta förföljelser. I ideologins namn, i religionens namn eller i den allmänna moralens namn riskerar studenten att bli förföljd på sin gamla hemort. Detta är hjärtskärande vem som en drabbas. Men medan det för en del begränsar sig till enbart det känslomässiga traumat kan det för andra även röra sig om ett direkt hot mot deras överlevnad.

För den som börjat bli utfryst eller förföljd på sin gamla hemort blir livet på studieorten extra viktigt. Att studieorten efter hand blir hemort kommer för många av sig självt. De har redan flyttat ihop med sina nya partners och etablerat sig socialt, kanske skaffat sig något extraknäck vid sidan av studierna. Det är nu som det blir en enorm skillnad mellan att komma från Dalarna i Sverige och att komma från något av de tre länder som finns på ön Borneo. Skillnaden gäller både angående farorna med att resa tillbaka och angående förutsättningarna för att stanna.

För den som ändå reser tillbaka handlar skillnaderna om lagstiftning och sociala system. I Dalarna gäller Sveriges lagstiftning mot hatbrott, hets och diskriminering. I landet Brunei på norra Borneo förföljer staten istället aktivt HBTQ-personer. För närvarande lovar landet att inte tillämpa sitt dödsstraff för homosexualitet, utan ”bara” utsätta samkönade par för piskning och fängelsestraff. Även Malaysia, som inkluderar det mesta av norra Borneo, har långa fängelsestraff för samkönade sexuella relationer. I Indonesien är det (med lokala undantag i vissa provinser) lagligt att ha samkönade sexuella relationer. Däremot finns det inget skydd mot diskriminering, och inte heller någon form av registrerat partnerskap eller könsneutralt äktenskap. Däremot har alla tre länderna starka lagar mot ”blasfemi”, vilket medför att det kan vara farligt att säga emot de som använder religiösa argument när de till exempel hetsar mot sexuella minoriteter. Dessutom är alla tre ländernas sociala system sådant att det utgör en ohyggligt utsatt position att vara förskjuten av sin familj.

För den som försöker stanna gäller skillnaderna istället deras rätt att studera, arbeta, och att stanna i landet. Allt detta är fritt fram för studenten från Dalarna. För EU-medborgare och ett par andra länders medborgare är det gratis att studera på svenska universitet, men höstterminen 2011 får studenter från resten av världen betala höga terminsavgifter. Ofta på cirka 50.000 kronor per person och termin. Detta klarar en student vanligtvis inte att betala själv, vilket innebär att hens släkt i hemlandet i praktiken har vetorätt mot att låta hen fortsätta studera i Sverige. Den som inte längre är student får inte längre studentvisum, och förlorar därmed sin rätt att lagligt vistas och arbeta i landet. Då gäller det att istället få arbetsvisum, anknytningsvisum eller asyl. För att få arbetsvisum gäller det att ha en fast anställning som ger tillräckligt hög inkomst. Att få tag på ett sådant jobb är ofta ett veritabelt Moment 22 för den som inte redan har ett långsiktigt visum med arbetstillstånd. För att få anknytningsvisum räcker det inte att leva tillsammans som sambo eller som gift. Den svenska partnern måste även ha rätt sorts bostad och tillräckligt hög inkomst utifrån myndigheternas riktlinjer, vilket i många fall kan vara ouppnåeligt – särskilt om båda är studenter. Även med dessa krav tillfredsställda kräver systemet att den utländska parten åker hem till sitt ursprungsland och driver processen därifrån. För en del studenter återstår endast att söka asyl. Kommer då denna student att få göra klart sina studier, åtminstone under den pågående terminen? I dagens Sverige är detta tyvärr helt godtyckligt. Beslutet är upp till den enskilda handläggaren. I vissa fall tillåts personen fortsätta studera under asylprocessen, i andra fall kräver Migrationsverket att studenten omedelbart måste avbryta sina studier för att få räknas som asylsökande. Dessa studenters situation är svår nog som den är. Här önskar vi att Sverige ska införa som generell policy att en student som ansöker om asyl ska tillåtas fortsätta studera under asylprocessen.

Yves Vallin Ordförande i SFQ (Sveriges Förenade HBTQIA+-studenter) och projektsamordnare för RFSL Newcomers i Malmö. Xzenu Cronström Beskow, Förbundsstyrelseledamot i SFQ och ordförande i SFQ Göteborg. Aeshapadma Ageng Anjani, Förbundsstyrelseledamot i SFQ och styrelseledamot i SFQ Göteborg.

English

Let students who become LGBTQ refugees stay at the university

Many LGBTQ persons, both young and older, apply for university studies in cities such as Stockholm and Gothenburg. In many cases, we come from families and societies that strictly apply one or another narrow norm for what people's sexuality and gender identity should look like. For many of us, this becomes a claustrophobic environment where there is no room to develop sexually, romantically or identity-wise. Once at the university, we finally get the chance to be ourselves. To bloom, few develop relatively freely. To find our own ways, both on our own and together with freely chosen like-minded people. Within SFQ, Sweden's Federation of LGBTQIA+ student organizations, we constantly encounter this pattern. Many of us have made this journey ourselves. We come from all parts of the country and from all parts of the world. Each journey is unique. Yet also universal, with traits that are the same regardless of whether the person originally comes from a village in Dalarna or from a village on Borneo.

Many students find love at university. Mutual relationships arise. People begin to make each other happy and build their lives together. In everything that should be essential, these relationships are the same. This regardless of whether the parties involved are cis or trans. Whether it is men or women or both or non-binary. And also regardless of whether they have the same or different background and skin color and citizenship. In most relationships, the persons involved have one or more forms of intimate contact. This is only positive - as long as the parties involved can be open about it, and are good both to themselves and to each other. This regardless of whether one's sexuality is focused on intercourse, sadomasochism, fetishism and / or something else. Openness does not mean that everyone needs to know particularly intimate details. Openness means that you do not risk being outed or blackmailed. Openness also means that it is much easier to find the right partner, and much easier to get the access to support and good advice that almost all people really need in their relationships. By giving each other knowledge and fair social norms, we can prevent and deter everything from sexually transmitted diseases and accidents to abuse and unwanted pregnancies. By living together and communicating with each other on good terms, we gradually build and improve the relationships we live in, and by extension the societies we live in.

Once a person has started building their new life, it is not always possible to return to their old one. There may be relatives, neighbors or local persons-in-power who detest sexual minorities, or who simply detest all sexual relations which have not been blessed in advance by the family and the local religious community. From the moment the hatred lies and simmers beneath the surface, a single person or a single gang can cause it to flare up into outright persecution. In the name of ideology, in the name of religion or in the name of general morality, the student risks being persecuted in his old hometown. This is heartbreaking who one is affected. But while for some it is limited to the emotional trauma alone, for others it can also be a direct threat to their survival.

For those who are becoming frozen out or persecuted in their old hometown, life in the place of study becomes extra important. In many cases, the place of study eventually becomes the new home. They have already moved in with their new partners and established themselves socially, perhaps also working on the side in addition to their studies. This is when the huge difference arises between coming from Dalarna in Sweden and coming from one of the three countries on the island of Borneo. The difference applies both to the dangers of returning and to the conditions for staying.

For those who still travel back, the differences are about legislation and social systems. In Dalarna, Sweden's legislation against hate crimes, incitement and discrimination applies. In the country of Brunei in northern Borneo, the state is instead actively persecuting LGBTQ people. At present, the country promises not to apply the death penalty to homosexuality, but "only" expose same-sex couples to whipping and imprisonment. Malaysia, which includes most of northern Borneo, also has long prison sentences for same-sex sexual relations. In Indonesia, it is legal (with local exceptions in some provinces) to have same-sex relationships. On the other hand, there is no protection against discrimination, nor any form of registered partnership or gender-neutral marriage. On the other hand, all three countries have strong laws against "blasphemy", which means that it can be dangerous to speak out against those who use religious arguments when, for example, they incite against sexual minorities. In addition, the social systems of all three countries are such that it is an awfully vulnerable position to be displaced by their family.

For those who try to stay, the differences instead apply to their right to study, work, and stay in the country. All this is freely available for the student from Dalarna. For EU citizens and citizens of a couple of other countries, it is free to study at Swedish universities. But since the autumn of 2011, students from the rest of the world has to pay high tuition fees. Often at around SEK 50,000 per person and semester. A student is usually unable to pay for this themself, which means that their relatives in the home country in practice have a veto right against letting them continue to study in Sweden. Anyone who is no longer a student no longer receives a student visa, and thus loses their right to legally reside and work in the country. Then it is important to get a work visa, extension visa or asylum instead. To obtain a work visa, it is important to have a permanent job that provides a sufficiently high income. Getting such a job is often a veritable Moment 22 for those who do not already have a long-term visa with a work permit. To get a relationship visa, it is not enough to live together as a cohabitant or as a married person. The Swedish partner must also have the right kind of housing and a sufficiently high income based on the government's guidelines, which in many cases can be unattainable - especially if both are students. Even with these requirements satisfied, the system requires the foreign party to go home to its country of origin and do the process from there. For some students, all that remains is to apply for asylum. Will this student then be able to complete their studies, at least during the current semester? In today's Sweden, this is unfortunately completely arbitrary. The decision is up to the individual administrator. In some cases the person is allowed to continue studying during the asylum process, in other cases the Swedish Migration Board requires that the student must immediately stop his studies in order to be counted as an asylum seeker. The situation of these students is difficult enough as it is. Here, we want Sweden to introduce as a general policy that a student applying for asylum should be allowed to continue studying during the asylum process.

Yves Vallin, Chairperson of SFQ (Sweden's Federation of LGBTQIA+ student organizations) and project coordinator for RFSL Newcomers in Malmö. Xzenu Cronström Beskow, Federal board member in SFQ and chairperson of SFQ Gothenburg. Aeshapadma Ageng Anjani, Federal board member in SFQ and board member in SFQ Gothenburg.